Stillhetssången

I morse när jag vaknade, kände jag på mig att detta skulle bli en mycket speciell dag. Vaknade utvilad och glad och hade ingen lust att ligga kvar i sängen. Var förväntansfull och skulle precis stiga upp, när min gode vän Elber, kom in med en frukostbricka.

Den va späckad med godsaker. Papaja, ägg, yoghurt, blandade flingor, juice och kaffe mm.
Han hade gjort i ordning silverbrickan så vackert, smyckad med en röd ros.

Gissa om jag var lycklig över att mitt långa vackra hår, som annars alltid står upp som en tuppkam eller punkfrisyr på morgonen, denna dag låg väldigt och fagert över kudden. Precis som om jag inte ens legat och sovit och klädsamma rosor på kinderna hade jag också.

Mina barnbarn brukar säga till mig när jag stiger upp på morgonen och ser den vackra tuppkammen, ”tur att ingen såg dig”.

Men som sagt, allting var annorlunda den här dagen.

Elber gjorde mig sällskap och vi åt och njöt av frukosten tillsammans.

Så tog han brickan och gick ut i köket och plockade ur den och satte disken i diskmaskinen. Han satte även på en maskin tvätt och började vika rena kläder som tvättats förut.

Detta medan jag tog en dusch och gjorde mig i ordning. Jag valde en figursydd klänning med klockad kjol. Idag ville jag visa upp min vackra figur och håret fick sig en extra omgång med borsten, för att det skulle vara silkeslent och skimrande.

Medan jag borstade håret och lackade naglarna dammsög Elber lägenheten och när jag var klar åkte jag ensam in till stan.

Elber var ju tvungen att vara hemma och städa klart och laga mat till våra matlådor under veckan som skulle komma. Han var ju även tvungen att baka bröd och kakor, för det var slut på det i frysen.

Så jag tog min nya BMV och åkte in till stan. Parkerade i parkeringshuset som ligger mitt i centrum och det kostar 10:- kr för 12 minuter. Men vad gör det. Jag slapp ju att gå så långt.

Och gissa vad som hände. Jo, precis när jag parkerat bilen så stöter jag ihop med en vältränad och jättesnygg polis. Han var civilklädd, så det sista fick jag veta senare under dagen.

Han sa att det var hans lediga dag och undrade om vi inte kunde gå på ett publikrep på Stadsteatern som skulle spela Ibsens ”Ett Dockhem”. Han hade fått fribiljetter.

Vem tackar nej till något sådant?!! Ja, inte jag i alla fall och den skulle vara klar lagom till lunch.

Vi går dit och när vi kommer in i foajén så tittar alla på mig och jag frågar Björn, som han heter, vad de tittar på. Jo, det är för att du är så vacker, svarade han. O vad jag kände mig smickrad.

Pjäsen var verkligen bra och trollband publiken, men när den var slut och alla skådespelarna bugande tackar för applåderna, kallar de upp mig på podiet också. De ville ge även mig en blombukett, med motiveringen att de blivit inspirerade av min person när de sett mig sitta i publiken.

Nu kommer jag plötsligt ihåg en sak som jag glömt säga till Elber och det är att fönstret, det stora, ut mot balkongen måste putsas. Vilken tur tänker jag att jag kom ihåg det.

Jag ringer till honom och han börjar säga något som lät som att han har fullt upp ändå, men jag fick tala förstånd med honom. Förstod han inte att om han gjorde allting klart under dagen, så

skulle han inte behöva stressa när han skulle laga middagen?

Ibland undrar jag hur folk tänker!

Jag kanske även eventuellt skulle få lust att äta middag tillsammans med honom. Om han lagat något extra gott förstås.

När jag lagt på så säger Björn att han gärna skulle vilja ge mig något smycke. Halsband eller armband. Varför inte båda sa jag, som har ett gott huvud och tänker klokt och han höll naturligtvis med om att det var en mycket bra idé.

Vi går in i en guldsmedsaffär och jag börjar titta på allt vackert.

Björn visar mig på vigselringar och säger att han ska köpa en sådan till mig snart, men nu skulle vi titta på andra saker.

Jag föll för ett halsband. Det sa bara klick och när jag väl fått det på hornhinnan, så kunde jag inte få det ur skallen, så därför valde jag det och Björn betalade de 30.000:- kr som det kostade. Då kom jag ihåg att vi glömt armbandet. Vad glad Björn blev att jag påminde honom om det.

Jag valde ett som var likadant som halsbandet och det kostade bara 20.000:- kr. Billigt om man jämför med halsbandet.

När vi lämnat butiken, står vi en stund stilla på trottoaren och diskuterar vad vi ska göra härnäst. Lunchen väntar på att intagas och vi funderar lite på vilken mat vi vill äta.

Då svänger en cabriolet upp och stannar vid min sida. Mannen, en vältränad brandman, fick jag veta senare, frågade om jag inte ville ta en åktur med honom. Han skulle åka ner till Italien och undrade om jag inte ville följa med.

Ja, vad säger man? Javisst, så klart!

Jag säger hastigt hej då till Björn och tackade än en gång för de vackra smyckena.

Hoppar in i bilen och vi presenterar oss för varandra. Lennart och jag. Det var så han hette.

Jag sa att vi kunde diskutera resan under lunchen. Vi hittade en jättetrevlig indisk restaurang. Det var så mysigt där inne och vi satt som två nyförälskade ungdomar och pratade med varandra i väntan på maten.

Jag sa att jag inte hade några kläder med mig och att jag var tvungen att åka hem och packa.

Det behövs inte säger han. Vi köper allting nytt.

Jag visste ju redan på morgonen att detta skulle bli en mycket händelserik och annorlunda dag, så jag sa att det var ok.

Jag hade ju de nyinköpta smyckena att pryda mig med i alla fall, men så kom jag att tänka på en sak. Varför berätta det för Lennart?

Han sa ju att vi skulle köpa allting nytt och det måste ju även innefatta smycken.

Glad att jag inte hunnit säga något om dem.

Han berättade att han har ett hus i Italien och att han kör ner dit titt som tätt.

Lever ibland i Sverige och ibland där. Allt efter vad han känner för.

Så plötsligt ringer min mobil. Det är Elber tänker jag som måste fråga om något. Hur han på bästa sätt ska ta emot mig när jag kommer hem eller något i samma stil. Ingen fantasi eller initiativförmåga där inte.

Tänkte en tanke att det var bra om han ringde, för då skulle jag hinna berätta för honom att jag inte kom hem till middagen.

Svarar i mobilen och då händer något konstigt.

I samma ögonblick som jag svarar så förändras världen.

Jag sitter inte på någon lunchrestaurang!!

Jag sitter hemma i min härliga fåtölj och det är inte Elber som ringer.

Tittar mig runt i lägenheten, men ser honom inte, men en ostädad lägenhet och en massa tvätt som ska tvättas.

Jag tar med handen över håret och känner min tuppkam. Jag sitter i mina mjuka sköna kläder och tittar avundsjukt in i klädkammaren på klänningen som är figursydd och har klockad kjol. Tänk vad fin den var när jag kom i den.

Så svarar jag i telefonen och det är mitt äldsta barnbarn. Hon frågar hur jag har det och vad jag gjort under dagen.

Du skulle inte tro mig om jag berättade säger jag.

På hennes förvånade fråga om vad som hänt svarar jag att det inte var något och att jag varit hemma hela dagen och förmodligen slumrat till en stund.

-Ha, ha säger hon. Då vet jag hur du ser ut i håret!!

Min fåtölj är mycket skön att sova i. Man kan fälla den bakåt och så har den en fotpall som höjs samtidigt, men ska jag vara ärlig så hade jag gärna varit på väg till Italien i stället.

När jag vaknat helt och pratat klart med mitt barnbarn, stiger jag upp ur fåtöljen och börjar göra det Elber borde gjort, men han var väl för lat. Nu blir det Inga som får göra det och så jag själv förstås.

Men visst var både Björn och Lennart väldigt trevliga och fina killar.

Synd bara att de inte existerar i verkligheten, eller så är det synd att vi lever i verkligheten och inte där de existerar.

I drömmens fantasi.

Och tänk på vilket billigt nöje jag var med om. Jag la inte ut ett

enda öre. Inte ens teaterbiljetten betalade jag själv.

 

 

 

 

Övertidssången

Om jag fik leva en dag längre, än mitt tänkta liv, skulle jag sova länge på morgonen
och ändå stiga upp i ottan för att njuta av soluppgågen. Gå ut barforta och
lägga mig det daggstänkta gräset och titta på molnen. Känna dofterna av växter och mylla.
Höra fåglarna sjunga variabla sånger ackompanjerade till svajande löv vajande för vinden. Musiken är bedövande i den för övrigt tysta, prunkande vegetationen.
Jag skulle åka till Arlanda och ta ett flygplan till morgondagen och rekognosera terrängen inför min
ankomst. Ett annat tillbaka 20 år i tiden till Brasilien och träffa mina vänner där på nytt och ingen skulle märka att något var annorlunda nu än då.
Jag skulle vandra i skog och mark. Över tuvor och berg in i regnbågens land och åka kana på strålarna,
till hittills oupptäckta mål i rymden. Vara borta i tidsmätning i oändlighet men ändå komma tillbaka tills den sista dagen i mitt liv.
Organisera lastbils- och båttransporter med mat och mediciner i mängd till alla världens hörn, för att ge till svältande och behövande. Alla vara jämlika. Kruxet är då, att det om så blir är det dags för dagen D, då allt blir uppenbarat för oss alla och då skulle inte bara jag ha en extra dag i mitt tilltänkta liv, utan hela jordens befolkning skulle leva sin sista dag tillsammans med mig och ingen övertidsdag blir möjlig.
Plocka frukter från Mars och Jupiter och strö dem som druvor över baneret, med lika många till alla stjärnor.
Blåsa snömoln till sydliga länder,tillsammans med varma kläder, så de får känna glädjen av att leka i snön och göra lika med solen. Skicka den till kalla länder, så människorna där får leka i den varma sanden och känna dess värme.
Dyka ner i havets botten och samtala med alla fiskarna där. Var och en på deras språk, för under den magiska dagen, längre än mitt tilltänkta liv, kan jag tala alla språk som finns på jorden. Ingen kommer att känna sig missförstådd. Varken djur, människor eller andra varelser.
Om jag fick leva en dag längre än mitt tilltänkta liv, skulle det bli övertid, men vem ska betala? Jag eller någon annan? I så fall vem? En dum fundering, för om jag får leva den dagen, skulle jag stifta en lag som gör att inga pengar existerar längre och alla skulle idka byteshandel med varor och tjänster i stället för med pengar. Jag skulle göra ett berg av siffror, motsvarande all världens så kallad rikedom och göra en bergskedja av dem, så att man kan göra en stor och vacker brasa som brinner i all evighet, eller rättare sagt tills vi går in i evigheten. Då behövs inget så banalt som pengar eller siffror. Alla nollor skulle få ettor framför sig, så att ingen känner sig som en nolla och åttorna följer med in i evighetens eviga kretslopp.
Jag skulle ge hinkar och spadar till alla barn och transportmedel till alla öknar, där alla får bygga stora slott eller små kojor eller vad man har fantasi för av sanden.
Denna magiska övertidsdag, skulle jag göra alla jägare till jagade och alla soldater till barnvakter. Alla barn till sina egna föräldrar och föräldrarna till sina egna barn. Därmed tar jag död på arvssynden och utan den, vem kan då skylla på den? Bunta ihop alla bilar till en stor skrothög och spruta saltvatten på dem, så de rostar och blir till ett stort järnberg. Strö alla smulorna över planeterna, så att de blir lysande både dagar och nätter, av allt gravrost från alla som gått före både i havet, på jorden, i luften och elden.
Denna dag skulle jag boka in en massa möten och komma försent till dem alla. Prata med alla i väntrummen och inte sitta och titta framför mig, som om det inte fanns andra väntande, tillsammans med mig där. Vi skulle kunna utbyta värdefull kunskap om både det ena och det andra.
Jag skulle göra alla analfabeter till professorer och välutbildade jordnära och trevliga medmänniskor. Alla politiker skulle bli gräsrötter och tvärtom. Jag skulle göra dagen så lång, att jag fick vara med om resultatet av alla nya beslut som fattas.
Dag skulle bli till natt och natt till dag och alla som lever på natten i skydd av mörkret ska vara med om ljuset och dagens mödor.
Jag ska inte ge blinda synen eller seende blindhet. Ingen av dem skulle klara av denna omställning, om så bara för en dag. Jag ska låta de oseende, se med alla sinnen som de är vana vid och fördunkla sinnena för de seende, som inte använder de andra, i samma utsträckning.
Under min övertidsdag ska jag göra alla deprimerade lyckliga och alla oerfarna och dömande känna på att vara deprimerade. Allt för att de alla ska utvecklas och växa.
Jag skulle sätta fötterna på två delfiner och korsa oceaner, upplevande vågornas kraft och solens katter blixtrande i vattnet, på min väg mot horisonten.
Jag skulle besöka alla solsystem i universum och kommunicera med alla andra arter där. Fråga dem om de lärt sig av historien, hur man ska leva och undvika krig och andra otrevligheter, eller som vi blundar för det och tro att allt är nytt under solarna, när inget är det. Allt har hänt om och om igen under tidens gång, men vi har inte lärt oss något av det. Allt finns att läsa i Boken Bibeln, men vem kan tolka den? Denna dag ska jag tolka den och få en upplevelse jag aldrig glömmer. Dagen efter, får jag dessutom leva i denna underbara skatt, med en känsla så förunderligt lycksalig och hemmastadd. Har varit där förut. Minns känslan och vill uppleva den för alltid. Måtte Herrens nåd vara mig nådig.
Jag skulle klä av mig naken och sätta igång naturens krafter för orkan och regn. Skulle gå ut i det andra kallar oväder och njuta av hur krafterna spolar rent i mitt inre. Sköljer bort ängslan, oro och ångest och gör plats för angenäma känslor i mitt sinne, för när min sista dag har kommit stå rentvättad från synd och skam inför vår Herre. Om jag inte får övertidsdagen, hur gör jag då? Är jag välkommen inför vår Fader, full med skadade känslor och andra skavanker? Hoppas ännu en gång på nåden.
Ge vilja till de viljelösa och svaghet till de viljestarka. Klippa långhåriga och ge hår till flintskalliga.
Ge skor till de barfotade och låta skoklädda vandra barfota på moder jords mylla.
Samla all ammunition och smälla av det i en enda stor smäll som sprutar upp som en vulkan och omvandlas till bomull.
Om jag fick leva en dag på övertid, efter dagen som är min tilltänkta sista dag, skulle jag……………….
nej förresten, eller kanske…………………….??????

Ofrivilliga studiebesök världen över

För mig har det blivit en vana att ofrivilligt göra studiebesök på ortens närmaste sjukhus, där jag tillfälligt vistas, när jag har semester.

Det var inte första gången, men den här berättelsen börjar här.

För nu fyra år sedan tog jag flyget från Arlanda i Stockholm som är den närmaste flygplatsen från Uppsala, där jag bor, till min dotter som bor i en vinterbonad sommarstuga, så vackert i Hällevik i Sölvesborg. Den ligger på stranden intill havet och det finns dessutom två stora simbassänger mellan huset och havet. En underbar plats att vistas och vila på sommartid.

Min dotter mötte mig på Kallinge flygplats som ligger ca 5 mil från hemmet. Glad att få umgås med henne, hennes man och barn, en kille på fyra år, landade jag lyckligt.

Mycket prat och god mat. Promenader och trevligt umgänge på alla sätt, kopplade jag av ordentligt.

Det gick några dagar då vi alla badade i polen och jag passade på att träna i vattnet under den strålande solen. Jag hade problem med att röra mig redan då, men trodde fortfarande i min enfald att jag kunde träna så jag blev frisk. Kalla det förnekelse, dumhet eller vad som helst, men ibland är människan inskränkt och tror på specialisterna, när de säger att det inte finns några fel, trots att kroppen starkt signalerar det motsatta. Reumatoid Artrit var diagnosen som jag säkerligen haft sedan 20-årsåldern, men fick den inte förrän vid 58 års ålder.

Det ger ingenting att gråta över spilld mjölk, så jag lämnar det därhän.

Vi solade och tränade och efter ett par dagar kände jag mig lite konstig. Kunde inte sätta fingret på vad det var som var fel. Kände t.ex. inte att jag hade fötterna på golvet, när jag satt i en fåtölj, för att nämna något.
Så en dag kom min dotters mamma på besök. Jag, du hörde rätt. Min dotters mamma, men den förklaringen lämnar jag till ett annat tillfälle.
Mamman, dottern, sonen och jag gick till en fin fiskrestaurang och åt gott. Bäst som jag satt där kände jag att när jag tänkte, kom inte orden till mig. Om jag tänker riktigt djupt en stund så kommer det nog tänkte jag, men icke. Jag kunde använda alla sinnena, men inte förmedla orden rätt. Min dotter fattade galoppen och när hon bett mig läsa ”Gud som haver” och jag inte klarade det, ringde hon efter en ambulans. Mitt tal stämde inte överens med det jag tänkte säga.
Hon gav sin mamma order om att ta med sonen hem och själv följde hon med mig i ambulansen som körde i ilfart till Karlshamns lasarett, där alla stod redo. Stroke var naturligtvis det vi alla tänkte på och jag blev sämre under resan och väl framme spydde jag som en kalv. Kan helt sanningsenligt säga att jag inte var så kaxig, men alla gjorde ett stort fel. De talade som om jag inte var närvarande och förstod vad de sa. Jag tror att jag är den enda som minns varenda detalj av allt som skedde och sades.
Jag glömmer aldrig när läkaren stod vid min sänggavel och frågade min dotter ”hur är hon egentligen?” Frågan var befogad, men inte i min närvaro. Har vid ett flertal tillfällen tackat till min dotter för att hon sa så positiva saker, för det gjorde hon och jag är nästan helt säker på att hon inte trodde att jag förstod vartenda ord och la dem på minnet dessutom. Kändes faktiskt väldigt bra, måste jag säga.
Nu blev det en massa undersökningar. Blodprover, magnetröntgen och mycket mer. Till slut kunde dottern åka hem och jag blev inlagd på strokeavdelningen. På kontoret, eftersom det var sommar och de hade stängt en avdelning, så det fanns inga platser kvar. Kontoret var enda rummet som inte hade någon säng, innan jag kom dit.
Dottern ringde till min äldste son som bodde i Stockholm och berättade vad som hänt. Han och hans flickvän satte sig omedelbart i bilen och körde den långa vägen mellan Stockholm och Karlshamn. Han är förresten född där, men även det lämnar jag till en förklaring vid ett senare tillfälle.
Jag lyckades somna och när han ringde mig vid 11-tiden, kunde jag svara honom. Om du visste vilken lättnad det var för mig. Glädjen var total eftersom jag under de åtta timmarna som talet var borta, hann sätta mig in i att jag kanske aldrig någonsin mer skulle kunna kommunicera med mina nära och kära och inte andra heller för den delen. Vilken hemsk upplevelse! På ett ögonblick kunde mitt liv blivit totalt förändrat. Allt passerade inför min inre syn, hur livet kanske skulle bli. Ack så fattigt!! Därför blev lyckan desto större och lättnaden enorm när talet kom tillbaka, men frisk var jag förstås fortfarande inte.
Självklart. Vi visste inte omfattningen av skadorna på hjärnan ännu. De upplyste oss om att en stroke inte brukar synas på röntgen förrän efter ett dygn, så det var bara att vänta.
Vid tvåtiden på natten kommer så min son och flickvän. Naturligtvis blev jag väldigt glad. Kändes tryggt och skönt att ha dem där.
När de träffat mig, tog de in på ett hotell och fick åtminstone några timmars sömn. På morgonen köpte de först en fin blomma. Nu tror du att den var till mig, men så var det inte. Den var till dottern för att hon tagit hand om mig så bra. Jag var också glad för det och jag unnade henne verkligen en liten uppmuntran. För egen del önskade jag bara att få komma hem.
Hos mig på sjukhuset kom strokespecialisten och tillika chefen för avdelningen in och pratade med mig. Hon förklarade att de hade platsbrist och att hon ville att jag på något sätt skulle resa hem till Akademiska Sjukhuset i Uppsala, som är mitt sjukhus. Jag sa bestämt till henne att även jag ville dit, så vi var rörande överens om det. En mycket bra och duktig läkare. Jag berättade för henne att min sons flickvän är narkosläkare och att jag kunde åka med dem hem, men det motsatte hon sig på det bestämdaste och förklarade att jag var mycket sjuk och därmed i behov av att åka ambulans, som är medicinskt utrustad. Det kändes hårt att höra det och hon märkte att jag blev ledsen. Ge mig en helikopter då, sa jag på skoj. Akademiska är utrustat med det och har en helikopterplatta på taket, där den kan landa.

Sedan kom mina barn, flickvän och barnbarn på besök. Min son pratade med läkaren om mitt tillstånd och han sa att han var orolig för jag inte sovit på natten. Nej, hon fick ju besök kontrade läkaren, varpå han skrattade och förstod att det var hans oro som tog överhanden. Flickvännen och strokeläkaren bytte några säkerligen viktiga fraser som jag i min okunskap, var lyckligt lottad över att inte förstå.
Under dagen märkte jag hur personalen jobbade för att få iväg mig och så plötsligt står läkaren i dörren och säger att jag fick som jag ville. Det blev helikopter. Inget sjukhus där nere kunde avvara
en ambulans under så lång tid som det skulle ta att köra fram och tillbaka. Glad blev jag och flygrädd i små farkoster är jag inte eftersom min son har flygcertifikat och jag har fått förmånen att göra honom sällskap i luften, vid ett flertal tillfällen.
Då börjar det hända saker. Det kom in fem vältränade och uniformklädda ambulanspersonaler i mitt rum. Snygga som bara den. I ett sådant ögonblick önskade jag att jag varit smal och stilig som jag var förr, men det var för sent att göra något åt det då.
Alltså blev det ambulans till brandstationen eftersom helikoptern bara får lyfta med brandmännen redo.
Framme där möts jag av tre uniformklädda helikopterpersonaler och både brandbil och brandmän var redo att rycka ut. Behöver jag säga att jag aldrig tidigare varit ensam med så många vältränade och stiliga män som då? Kanske var det i det ögonblicket som jag bestämde mig för att göra en ”gastrit bypasoperation?”
Plötsligt tittar helikopterföraren sig om och frågar om det inte finns någon patient. Då vinkade jag lite tafatt, stående och gående som en frisk person, indikerande att patienten var jag. En bår kom fram och jag la mig på den och de sköt in den i helikoptern.
Sonen och flickvännen hade redan satt sig i bilen och påbörjat sin resa billedes till Stockholm.

Vi lyfte och det var ett underbart och klart väder, så jag såg mig omkring på jorden lite från ovan. Vi var tvungna att gå ner och tanka på Kallinge flygplats och gjorde så, övervakade av armén. Åter igen dessa vältränade uniformerade män. Alltså hade jag blivit uppvaktad av fem ambulans-, tre helikopter-, brandmän och militärer. Alla var där enbart för min skull. Gissa om jag mått bra om jag inte mått dåligt som jag trots allt faktiskt gjorde.
Mörbultad, illamående och med en fruktanvärd huvudvärk, förtog naturligtvis min förmåga att njuta fullt ut, men det kändes dock som plåster på såren. Det erkänner jag gärna.

Så påbörjades flygningen till Uppsala och den förflöt utan några ytterligare episoder. Vi landade på plattan, på Akademiskas tak och jag blev förd på en bår in till strokeavdelningen som ligger direkt under plattan. Nära och bra. Blev lagd i ett förråd eftersom det var mitt i natten och vi inte ville störa de andra patienterna, med att köra in mig på en sal.
Tog min mobil, ringde min son och frågade hur långt de kommit. Till Södertälje blev svaret. Inte längre retades jag som åkt både längre och fortare, men jag var dock glad, att de trots allt var så nära hemmet igen.
På Akademiska gjordes det en massa undersökningar på hela mig, men mest i huvudet förstås.
Stannade kvar några dagar så att alla röntgenbilder och prover hann bli klara och vid utskrivningstillfället ville min son vara med och så skedde.
Han är en mycket ansvarsfull person och vill vara insatt i det mesta och därtill kommer att han alltid tycker att jag inte ställer de rätta frågorna till läkarna och är alldeles för snäll. Jag har varit en hel del i sjuksvängen och vet att alla läkare är olika. Till en del får man absolut inte säga högt vad man själv funderar på vad man kan lida av. Gör man det är han säker på att det absolut inte är det, utan något annat, även om jag haft rätt och fått det bekräftat vid senare tillfällen, när jag inte sagt vad jag redan anat. Han vet minsann bäst så det så!! Men det finns tack och lov undantag.

Så sitter vi då vid bordet och har ett avslutningssamtal. Jag ska få min diagnos och förklaring till det som hänt.
Läkaren ställer diagnosen ”Migrän”!! Det finns den här formen av svår migrän som är förvillande lik stroke. Speciellt eftersom talet blev konstigt och hela vänster sida domnade bort, tydde allt på att det kunde vara något allvarligt. Är man vänsterhänt, vilket jag är, kan detta hända. Jag är dessutom reumatiker och enligt de senaste rönen kan migrän utlösas av virus eller andra inflammationer, så allt hör ihop på något sätt.

Vi drog en lättnandes suck att det inte var något allvarligt och det kändes nästan snopet. Jag ville på något konstigt sätt varit så sjuk som de trodde, för att inte ”lura” dem, men det var naturligtvis en befängd tanke. Det är en ofarlig sjukdom, men väldigt obehaglig. Vill inte uppleva det igen om det går att undvika. Allt detta ståhej för lilla mig och så var det ingenting, mer än en otrolig upplevelse för mig, där jag kan konstatera att smärta och lycka går hand i hand. Försvarar mig också med att det inte var jag som hade befogenheterna att iscensätta det hela. Är trots allt oskyldig, men glad att kunna konstatera att när det verkligen gäller och man blir behandlad av specialister, funkar sjukvården över förväntan. Känns tryggt.
Min son märkte också vid samtalet att det inte är så lätt att komma ihåg och ställa de rätta frågorna. En bra erfarenhet för honom.

Detta var inte mitt första och inte mitt sista studiebesök på sjukhus i andra kommuner och länder, men ett av de mest dramatiska.

Åkte till Spanien i somras tillsammans med två av mina äldsta barnbarn och gissa vad som hände?
Just precis. Ännu ett studiebesök på ett specialistsjukhus, men det är en annan historia och har jag tur skriver jag om det också.
Om någon vill läsa det förstås, men det står ju var och en fritt att låta bli.