Mimosans coctailvisa

Att dricka av den magiska drycken,
är som att få en kyss av magin.
Man ser det som inte finns,
men finns ändå.
Hör det som inte hörs,
men erfars ändå.
Smakar det som är smaklöst,
men prövar ändå.
Känna känslor som inte finns,
men finns ändå.
Förnimma kärlek där kärleken ej märks,
men finns ändå.
Vederfara magiska ting som inte existerar,
men finns ändå.
Att få en kyss av Mimosans magi,
kompletterar livet,
just för att allt finns
i öppna sinnens existens.

Skymningssången

I skymningens land råder varken ljus eller mörker.
Mitt emellan två poler råder dunkel tillvaro,
där ett leende smälter kvicksilver
och knivskarpa sarkasmer skär fruset smör i bitar.
I ljuset uppenbaras allt och mörkret faller
med en skyddsridå.

I dunklet, i skymningslandet sker det onda.
Just av den anledningen att det är möjligt.
Man snubblar över hjärtan av sten,
väcker rädslor till liv och ofriden tär.
Villfarelser hämnas och oförrätter
tar ut sin upplevda rätt.
Mycket hinner hända innan mörkret faller
och solen stiger upp.
I solskenet sjunger silvervita svanar sin sång
och simmar ikapp.
Blommorna viskar förföriskt till varandra, djuren
vågar sova tryggt och träden vajar för vinden.
Mörkret lindar sin trygghet runt alla vrår.
Tryggt sover barnen intill sin mor.
Vaknar till nyväckt gryningsaria.

Rosens sång

Den vita rosen guppar på havets vågor, söker sitt på sin väg, till de sju havens yttersta kant.
Håller sig levande av vätan som stiger upp genom stjälken och svalkar kronblanden, som i sin tur slår ut lite mer för varje dag.
Forserar strömmar och vattendrag. Slår mot stenar, men tappar inte modet. Hoppet håller den flytande och vinden visar vägen, samt håller den fuktig och motståndskraftig för alla törnar, när den kämpar sig genom oförutsedda hinder.
Tappar några kronblad här och där, men är fortfarande vacker, trots sina yttre brister.
Den vita rosen guppar envist vidare och har bara ett mål i sikte. Lägger hinder efter hinder bakom sig. Det är ingen brådska. Det får ta den tid det tar.
Hon ger sig inte. Ska nå fram till de sju havens yttersta kant, där allt sammanfaller vad gäller erfarenheter, visdom och kunskap.
Kommer det att vara värt besväret?
Om vi visste hur stor belöningen skulle bli vid havens kant, skulle vi förstå att vi är väl rustade för alla hinder, för att äntligen nå friheten.

Guldsökarsången

Guldet renas i mystikens eld.

Misärens karaktär syns i ljuset.

Det gör stenen bländande,
till den fattiges fröjd och glädje.

Stenarna är de fattigas bergarter
och kantar deras väg,
när de söker efter guldet.

Världen har många bergarter.

Gud har många hjordar
och är en herde.

Gud är som gjord av guld.

Självfallets sång

Självklart är livet gott
och fullt av obeskrivlig lyckokänsla.

Självklart tycker jag allt är vackert,
i den välsignade kärleken, till de enkla tingen.

Självklart älskar jag dig
och har allt för att vara lycklig,
men ändå känner jag mig sorgsen……………

Sommarsymfoni

Du kommer emot mig på vägen.
Känner doften av blommor och blad.
Tittar på dig och frågar mig,
vem är du?

Vi möts i mitten på vägen.
Hör syrsornas spel och fåglarnas sång.
När jag står där mitt framför dig,
känner jag en lycka,
som jag enbart känt förut, en gång.

Vi tittar på varandra och du ler.
Känner vinden smeka min kind.
Ska jag våga le tillbaka?
Vet fortfarande inte vem du är?

Då brister mitt ansikte ut i ett brett leende.
Känner dig sedan länge nu
och minns vem du är.

Du är Livet!!

Solsången

O du Sol,
som lyser upp och återspeglar
människornas livsspår,
på gator och torg.

Genom din vackra skepnad,
sprider du solklarhet över dunkel.

Upplysta ungdomar lever i prunkande blomster
och bär frukt senare i livet.

Soldränkta rosor, i övervägande majoritet,
slår oförklarligt ut år efter år.

Solen, som är tidernas moder och sanning,
slår rot i mitt sinne idag,
men tillåter sig aldrig påskyndas
av min brinnande bön.

Livet i sig, som är summan av all upplysning,
formar den strålande morgondagen
under din lysande gryning.

Lillebrors sång

Små fötter springer fort.

Söta som bären i skogen.

Små händer smeker min fårade kind
och jag känner en arm runt min hals.

Liten mun formar små ord som säger mycket
och hjärtat jublar av lycka.

Omedvetet stora tankar i oförstörda små huvuden,
säger sanningen förutan ljug.

Du är luften jag andas och läpparna formas till
livgivande pussar.

Pussel och bus i en blandning som smågodis.

Tanken på dig formar mitt liv
och framtiden är ljus och blomstrar
liksom du.

Giv mig styrka och visdom att fostra dig rätt,
mitt lilla barnbarn.

Lär mig att se till den du är innerst inne.
Tids nog kommer kamouflaget, som är
svårt att avtäcka.

Aningssången

Vaknar och anar aningar av viskningar.

Viskningar, tisslande liksom sus i vinden.
Ilningar fläktar mina sinnen.

Känner.

Känner mer än jag anar.

Anar känslor som jag glömt.

Var har dessa viskningar dolt sig så länge?

Vad viskas det om?

Hur ska jag höra vad som sägs?

Känslor och aningar blir sammansatta
till en sanning.

Sanning om det jag anat och känt så länge,
att det vi ser, inte är det vi vet och det vi tror
är inte det vi ser.

Är vi lurade och i så fall av vem?

Nej, sanningen är alltid sann. Det är osanningar
som lurar ögat, men kan inte förvränga sinnena.

Sanningen gör mig fri. Fri att älska ovillkorligt.

Kärleken är Gud och Gud är kärleken.

Lyrikens sång

Sitter på lyrikens rygg.

Flyger med poesin som bagage, över sol och hav.

Tittar ner över känslostormarna,
som virvlar upp sinnen och hjärtan.

Stjärnblänken i vattnet bedårar mig, över måttan gott.

Styr till hjärtans inre domäner.

Dyker ner i vågornas skum och tycker att livsenergin är härlig.

Tar ur bagaget och strör poesi över krig och svält,
för att mildra dess verkningar.

« Older entries