Hemlängtans sång

Jag längtar hem.

Har väntat länge nu, sedan du sa
att jag skulle vara kvar här.

Redan då ville jag tillbaka hem,
men du sa nej.

Tiden är inte mätbar i evighetens perspektiv.

Har jag uppfyllt din önskan? Är du besviken på mig?

Snälla tala till mig. Stort eller litet.

Enbart du kan avgöra skillnaden.

Du har givit mig allt, medan jag
inte har gett dig hela mig.

Vill ändra på det.

Tala Herre, tala! Svara Herre, svara!

Lär mig att lyssna, tills jag blir din till fullo.

Mitt i livet lever jag din evighet.

Vetenskapens klagosång

Vinden tonsätter lövens sus,
yppar hemligheter
och lovar gröna skogar.

Dolda ting gäckar vetenskapen
till forskarnas förtret.

Vetenskapsmannen går i Guds fotspår
och försöker utröna hur Han gjorde
vid alltets skapande.

En del av vetenskapen är god,
medan allt i skapelsen är gott.

Bladen pockar på uppmärksamhet.

Löven lägger sig till ro på marken,
några flyger i luften
och andra stannar kvar.

Alla och allt har sin uppgift klar.

Trohetssången

Jag tror bestämt mig känna en beröring,
hör liksom ett sus
och ser naturen så skön.

Jag tror bestämt att jag hör en symfoni,
känner hjärtat ta ett skutt
och ser det bedårande himmelrikets prakt.

Jag tror bestämt att jag tror på Gud
och hans villkorslösa kärlek
till sin skapelse.

Jag tror bestämt att Gud i sin storhet
tror på mig.

Sångens sång

Jag tycker mig höra en sång,
där jag går på skogens stig.
Känner igen den ifrån
”det var en gång”
och barndomens känslor återkom.

Sången om sagan när jorden blev till.
Den ljuvligaste av alla kärleksvisor.
Kalla det fantasi om du vill,
att på djupet förstå detta under.

Även om viljan finns, kan vi inte greppa allt.
Tack för att vi får leva i en chimär
att vi begriper mångfalt.

Om vi förstod hur lite vi förstår,
skulle vi ödmjukt böja oss ner
och inget högmod skulle finnas mer.

Jag tycker mig höra en sång….

Den tysta sången

Sitter i tystnaden och väntar, på att inspirationen
ska rinna till, i mina ådror.
Flödet är öppet, men var är motivationen?
I stillheten lever lugnet sitt behagliga liv
och jag vill kunna tolka dess lagar.
Den talar för full hals, men i mina tankar
lever jag i blockad.
Funderingarna stänger ute livet.
Vilka budskap bidar i tystnaden??
Hur städa bort ovidkommande tankar??
Vill jag inte höra??
I tystnaden vilar sanningen.
Har jag för svårt att ta till mig den??
Stämmer realiteten överens med det verkliga livet??
Ack nej!!
Om jag skulle ta till mig sanningen och säga den
till alla och envar, vad skulle hända då?
Skulle jag bli utfryst och en syndabock??
Självklart!!
Vilar jag still i tystnaden för att inte tala
och skyddar mig själv för livet?
Javisst!!
Gud är sanningen och livet och Kärleken är Gud!
Vad har jag då att frukta??
Precis!!
Människorna! Omogna och rädda människor är farliga
och skadar allt som kommer i dess väg, för att själva
behålla makten och styra efter sina egna villkor,
och stänger därför ute Gud!
Ve den som vågar säga sanningen i rätt ögonblick
och därmed kunna förbättra livet, även för alla
och inte bara för maktmänniskorna.
Det är nog bäst att jag fortsätter att vara tyst
i väntan på inspirationen, eller rättare sagt modet,
att våga måla och skriva direkt ur hjärtat.
Tyst känner jag något som spirar i mitt innersta
och förgrenar sig likt svamparnas tentakler
ut i kroppens alla lemmar.

Tystnaden har talat!!

Stjärnans klagovisa

Vilsen stjärna söker sin position.

Nyfiken sökte den äventyret
och betalar för det nu.

En strålande stjärna tilltalar alla,
men vad händer om hon vilseleds,
att inta en felaktig placering i alltet?

Sänder ut sina känselspröt för att finna rätt.

Ensam i en kaotisk värld och övergiven!

Kanske den hamnat i fel solsystem?

Hur återfinna sitt ursprung?

Är det samma sak med våra själar?

Är det den felande pusselbiten
för att samla kaoset, eller splittrar den ännu mer?

Vad händer där stjärnan brutit sig loss?

Mer kaotiskt, eller läkande procedur?

Vänta och se! Vilken ironi!!

Det brådskar!

Hur mäter vi tiden vi inte har
i evigheten,
eftersom den inte behövs där?

Melankolins sång

I dina ögons melankoli
tränger sig natten in
och jag hör havets sånger
från förr.

I din svala famn går de säregna
ljuden förlorade,
när jag lyssnar efter tystnadens uteblivande.

Vid ditt gåtfulla bröst, eftertraktar
jag känslan av de rullande vågorna,
som lämnar en svag doft av livets slut.

Viljans sång

Jungfru skön med lystert blänkande ögon.

Smutsig av jorden, med fläckig kjol
i carmesim,
doftande jasmin.

Örhängena låter tingelin, tingelin,
spejande mot himlen
och faller i sömn.

Vaknar med ett ryck ur en dröm.

Kanske till doften av blombladen
som en ängel frikostigt spred ut?

Ville hon vakna,
ville hon vara,
ville hon livet?

Ville hon veta????

Karismans sång

En fläkt från Universums kris
ökar till orkan på jorden.

Avtrycket visar ett uns
av krafternas styrka.

Rämnar det svaga och blott grunden
av ihärdigt arbete består.

En illusion som lätt förgås
och smälter samman i evigheten.

Angriparens sång

Ovissheten tär i splittrad sfär.

Motverkas förutan kontroll.

Övergrepp och misär bryter ner
och drabbar alla.

Vanmakten är en tjuv av energi,
när orsaken är ogripbar
och enbart symptomen kan lindras.

Själen gråter och kroppen smärtar.

Det kostar på att finna kraft
att orka det man vill och inte räcka till.

Lärdomen att våga leva med tålamod
och finna frid i väntan på sällheten,
vart tog den vägen?