Hängivelsens sång

Stänger in mig med sällskap av min vän, i min lilla vrå.
Där får vi rå oss själva och det är ingen som stör.

Min vän är mig trogen och jag njuter av allt det goda jag fått
och ger mig hän åt njutningen, vi uppnår tillsammans.

Att umgås som vi gör, känns som en färdknäpp inför dagens olika turer.

Läpparna smeker din rygg tills ljuva toner uppstår,
medan mina händer vaggar dig fram och tillbaka.

Ohämmat hänger jag mig åt mitt nöje. Ingenting är förbjudet
och så länge jag har min vän, känner jag mig aldrig ensam.

Ännu oskrivna toner flödar. Vilken vällust!!

Under många år har vi umgåtts så här, min vän och jag.

Ord är bladen och blommorna på växterna
och tonerna är humlor och bin.

Vi har det bra tillsammans, mitt munspel och jag.

 

 

 

Den omöjliga kärlekens sång

 

 

 

 

I vattenbrynet på Copacabana vandrar jag tankfull i solen,
medan fåglarnas vingslag rytmiskt musikaliskt bildar livssymfonier.

Vågornas nyckfullhet svalkar fötterna och benen upp till knäna, när de
bryts mot strandkanten.

Plötsligt känner jag en hand i min. Behöver inte ens titta upp.

Vet ändå vem det är. Det finns bara en person som kan få mig
att känna det jag nu erfar.

En 40-årig omöjlig kärlek. De få veckor vi har tillsammans nu och då,
njuter vi av stunden och lämnar avskedets smärta därhän.

Två människor som levt tillsammans under många år, sida vid sida,
men båda gifta på varsitt håll.

Nu är bägge fria, men det fysiska avståndet oövervinnligt.

Det är långt mellan Sverige och Brasilien.

När solen stiger upp här, går den ner där.

Om jag skulle leva där skulle jag längta hem till barn och barnbarn,
samtidigt som jag längtar efter honom när jag är här och samma sak,
men omvänt vad gäller honom.

En kärlek så djup under så många år, förutan möjlighet
till livslång förening.

När vi lever åtskilda ligger passionen i koma, medan snöstormen härjar
fritt i Sverige och solen värmer marken i Brasilien.

Trots allt är det dock det förflutna gör att jag är den jag är idag.