Miraklernas sång

Stilla i vindens flykt

smyger sig oron in i min väg.

Oro för vad, för vem och varför?

Det är något som gnager och tär.

Kan inte sätta fingret på det.

Oviss om orsaken leder till rådvillhet.

Nystar i ena änden och börjar förstå.

Förstå att man inget kan ta för givet.

Ständigt sökande dämpar oron.

Att söka, är att finna miraklers delmål.

 

Britt Gustavsson

Näringssången

Knoppande blommor

och en trädgårdsstol.

Blomman färgar sinnet till ro

och stolen ger kroppen vila.

Fågelsången är bedövande,

men upplevs som stillhet.

Ekorrarnas spring i benen

är tysta, snabba

och ger själen den näring som krävs.

Behövs för konstruktiv aktivitet.

Batterierna sinar aldrig

och fåglarna är för färggranna

för att hållas i bur.

 

Britt Gustavsson

Livgivandets sång

 

Uppsala 2012-03-26

 

Där levande ljus falnar

och byts mot surrogat,

slocknar kunskapens sken.

När blommornas livfulla kraft

ersätts med plast,

rycks grogrunden bort

och livet förlorar sin styrka .

Där vinets välsignelse byts ut mot saft,

vilar dödens skugga.

Infekterar all energi

och förgör  den livgivande kraften.

Oförstående står människorna

och begrundar vart insikten,

tågan och glädjen tog vägen.

Oförstånd har bringat mångas sinnen om livet.

Äkta liv ger aktivitet medan konstlat

leder till avsomnande.

 

Britt Gustavsson

Kärestans sång

 

Fick kärt besök idag.

Städade och gjorde fint för att hedra den inbjudne.
Besökaren var väntad och längtad.

Resanden besöker oss varje år vid samma tidpunkt,
men stannar enbart en kort stund.

Den välbekante berör mig i hjärteroten.

Livskraften stiger och känslorna svallar.

Välkomnande brister knopparna för att hylla
gästen.

Klär upp mig. Öppnar dörren, stiger ut
och möter min käresta.

Omfamnar min skatt som bugande niger
och smeker min kind.

Våren har kommit till ännu en längtans timma
i evighetens hus.

 

Britt Gustavsson

Bygget

I natt ska jag gå ut och plocka stjärnor
runt norra jordklotet, så många jag kan finna.

Lägger dem tillsammans, sticker lite blommor
mellan dem, lägger i skratt och glädje
vilket leder mig till min älskade som skänker mig lycka.

Jag lägger inte i några pengar, men många ord.
Ord som förökar kärleken på hela vår jord.
Jag ber mina vänner göra detsamma
på södra halvklotet. Där lägger jag även i mat och vin.
Musiken är given både här och där.

Jag ska berätta spännande sanna berättelser
om hur livet en gång ska bli. Tar vi vara på varann
och sprider sanning och kärlek,
då har vi sått mycket och därmed blir skörden stor. Så stor
att kärleken räcker åt alla. Jag lägger dit mina egna tårar till läkedom.

Medicin emot avundsjuka, svartsjuka och elakhet.
Det kommer att utrotas helt och kärlekskakan jäser
mer och mer, när jag delar ut buketter med stjärnorna
och allt annat till alla som vil ha. Vi har börjat på bygget:
Kärleksvärlden
som allt ska bli. Då vill jag vara med och jag vill inte sakna dig.
Av enbart en anledning.
Jag älskar dig!

Britt Gustavsson

Briljantringen

Briljanten väljer sin infattning,

fokuserad på centrum,

inuti sanningens och upplysningens

guldurna.

Ordens förkortningar förfelar språket

i dunklet av skuggan,

som en figur i

strid.

Ordbanken förvarar briljanter

i oförvanskade formationer.

Finslipar språket till dess

guldinfattning.

De gamle sitter på urnans kant,

tittar ner och myser.

Däri ligger Orden

förseglade i ädelsten

med  Kärlekens  emblem.

 

 

Känslobortfall

Att inget känna är den hemskaste känslan so finns.

Dagens sång

Varje morgon när jag vaknat, stiger jag upp, öppnar dörren och går ut.
Stannar upp och tittar mig omkring och det jag ser tycker jag om.

Fågellivet bland träden och ekorrarna som liksom flyger mellan dem.
Tänk att så många arter kan samsas på en enda plats och leva
sina liv i samförstånd. Lite smågnabbande tror jag mig höra bland
allt fågelkvitter ibland, men det höjer enbart trevnaden.

Dricker mitt kaffe och äter min frukost, allt medan tankarna gror.
Hör på nyheterna om naturkatastrofer och ser folk som flyr och svälter,
men det är långt härifrån. Rör inte mig.
Jag tuggar på min smörgås i lugn och ro. Tanken går trots allt till kvinnan, utmärglad av svält och med små barn runt benen och på ryggen, där hon vandrar
barfota mot ett okänt öde!! Hur känner hon?? Ingen mat till sig själv och därmed inte heller till barnen. Framtid vet hon inte vad det är. Lever enbart för stunden. Försöker överleva ögonblicken. Tänker tankarna, men förstår jag? Knappast, där jag sitter med min mätta mage och i min trygga tillvaro.
Oenigheter och folkutrotningar utövas på hög nivå, men det bekommer
mig inte heller. Det är så långt härifrån. Det stör inte min lugna tillvaro,
där jag kan ha dörren öppen, utan att det händer något. Behöver inte låsa
den heller om jag inte vill. Jag har inte alls med det här att göra!! Jasså??!!
Påverkar mig inte på något sätt!! Inte det? Den globala ekonomin då??
Alla runt omkring mig är mätta och har varma kläder och hem. Välartade barn och barnbarn.
Jag behöver verkligen inte oroa mig för något?!!!
Hemska tanke! Tänk om det vore jag som gick barfota, hungrig och med många barn att mätta utan att kunna!? Nej, så ska jag inte tänka. Det är otänkbart att så kan ske! Är det???
Nu visar de ett land som håller på att upprusta med kärnvapen, men det är också
så långt härifrån. Det rör inte mig det heller! Gör det inte?
Funderar på hur ska jag tillbringa dagen och vad jag vill få gjort? Vill göra något
kreativt som leder till ny skaparkraft och välbefinnande.
Öppnar åter dörren och stiger ut. Lyssnar till kvittret som är öronbedövande.
Ljudet av fåglarna ger mig lust till musik. Musiken ger mig lust att måla och målandet
ger mig lust att skriva.
Kanske jag ska gå och handla mat? Det finns mat i överflöd i affären och det är bara
att gå dit och hämta hem. Kanske jag skulle köpa ännu en tunika??!! Behöver den inte, men det skulle vara roligt.
Undrar om kvinnan med alla svältande barn ens kan tänka tanken att det kan vara så? Tror inte det. Det är så långt ifrån henne. Mat och kläder är bristvaror, men inte gör det mig något. Det är så långt bort!! Är det verkligen så?
Där människorna vandrar barfota i torftiga kläder och med ett knyte till packning, på väg mot ingenstans är det inte så. Vem ska ta emot dem? Var kan de sätta bo och bygga ett hem till sin familj? Ingen vill ha dem. De bor ju så långt härifrån så andra får ta hand om dem. Studier är inte att tänka på. Det handlar om att överleva från dag till dag.
Hur ska jag bena upp min dag? Vill göra allt på en gång. Då det är omöjligt vandrar
jag från datorn till stolen där jag sitter och tovar och sedan till staffliet där jag målar. Stannar en stund på varje plats och tar en fika när jag känner för det.
Kanske en promenad i det fina vårvädret skulle sitta fint. En promenad för nöjes skull och inte en vandring ut i det okända utan mål. Behöver inte vara rädd för att bli skjuten eller mördad på annat sätt. Sådant sker enbart långt härifrån. Gör det?
Hur är mänskligheten uppbyggd egentligen? Kan vi vara utan en enda individ och vem ska
hjälpa dem som lider? Det får andra göra, om det nu ska vara nödvändigt! Nödvändigt?
Blundar alla liksom jag och enbart fokuserar på det jag har precis runt omkring mig? Ja, de flesta gör nog det tyvärr. Men förresten, om vi skulle se det som finns alldeles intill oss, skulle vi bli varse både det ena och det andra. Den själsliga nöden som är stor i vårt samhälle, men eftersom vi inte fryser eller är hungriga, kan bilden av oss lura vem som helst och ingen vågar skrapa på ytan av rädsla för vad man ska finna. Nej, det bästa är att titta lite slött och sköta sitt och inget mer. Jag vill inte att någon ser mig!!?? Ljuger jag också??!!
Visst, större biståndsinsatser sätts in till många av de behövande, men det ger inte människorna livet och värdigheten tillbaka. Det stillar enbart hungern och värmer dem tillfälligt. Där långt borta. Svälter de för att jag kan äta mig mätt??? En farlig tankegång, men troligtvis sann och det vill jag inte se. Det smärtar för mycket trots allt!!
Medmänsklighet över gränserna. Finns den? Är vi rädda för det okända? Ja, men bör det hindra oss
från att försöka? Försöka göra det vi kan? Vad kan vi då göra? Trots allt mycket mer än idag. Det är nämligen inte långt härifrån som människor lider. De finns alldeles runt omkring oss, men vi ser bara det vi vill se och inte att det finns behov som en hjälpande hand kan täcka.
Att räcka ut en hand, att prata med de som är här av ofri vilja kan vara gott nog. Kan rädda liv. Ge liv, men det krävs engagemang och kan vi avvara tid från vår inrutade vardag? Tid som den svältande kvinnan mödosamt måste lägga på sin vandring. Annars dör hon och barnen.
När jag så åter går ut bland mina vingbeklädda vänner och ekorrarna med hög svansföring,
önskar jag att jag vore som dem.
Där samlas skator, talgoxar, koltrastar, kråkor, fasaner, hackspettar, sparvar och många, många fler
raser. En brokigare skara får man leta efter och det sägs att det ibland även kommer rådjur hit och de är också välkomna. Även om de stjäl våra fina tulpaner. De är ju så vackra att se på.
Förvisso matar vi dem alla och det gör att de kommer och stannar, men varför ska vi enbart bry oss
om fåglar och djur? Jo, de är inte jobbiga och kräver inte så mycket tid och engagemang som en lidande medmänniska gör. Det behöver inte störa vår vardag. Gjorde vi något skulle det förgylla den. Liksom den brokiga skaran av fågelvännerna.
Vi har mycket att ge både materiellt och av mänsklig värme och tid. Låt inget hindra oss från att hjälpa behövande av obekväma och besvärliga orsaker. Vad samlar vi till??? Det är till ingen nytta. Till och med vinden är viktigare än ett stort bankkonto som lätt kan raseras av kärnvapenkrig, naturkatastrofer mm.
Om jag vore kvinnan som vandrar på sanden barfota i solskenet, eller hade ett hjärta som ville brista av smärta? Skulle jag vilja ha hjälp då????!!!!
Svaret är givet. Då är det inte långt borta. Då kan man inte blunda!!!
Jag har inte dåligt samvete för att jag inte fryser eller är hungrig. Det är det minsta man kan begära och jag har förtjänat det!!? Eller???

Önskar dock att alla vill göra det var och en kan. Det räcker. Det är på de behövandes bekostnad som vi lever i välfärd och det kan snabbt vända till vår nackdel och problemet omvänt.

 

Britt Gustavsson

Vägskälets sång

Står vid ett vägskäl i livet.

Känner in intuitionens vibbar.

Bländad av ljuskäglorna
känns det som en bultande hammare
och pilar som skjuts.

Vad leder till Livets blomma
och vilken har bara ett maskerat
fördolt inre?

 

Britt Gustavsson

Lekarnas sång

 

Solkatten leker på väggen.

Gäckande med sin gåtfullhet.

Känslorna leker tafatt i hjärteroten.

Gör volter i drömmar, hopp och harmoni.

Önskar känna dess innersta doftande kraft.

 

 

Britt Gustavsson

« Older entries